lördag 24 mars 2018

Lördagstricks a la Knott

Det är fortfarande vinter. Det är fortfarande kallt och snöigt och allmänt hemskt ute. Eller det kanske är att överdriva, men ifall ni inte redan vet det, så gillar jag inte vintern. Det är påsk nästa helg och det är fortfarande vinter..? Vad är det för märklig värld vi lever i?

Jag hade ingen motivation för att vara ute särskilt mycket idag, så istälet ägnade vi oss åt något som är mycket roligare än blåst och blötsnö och såntdäringa äckligt. Nämligen klickertrickstokerier! Jag har på senaste tiden känt att det inte alls har blivit mycket tricktränande, vilket är tråkigt då jag tycker att det är en så viktig del i valpars och unghundars träning (kommer gå in djupare på det i ett inlägg jag planerat längre fram). Nu tränar vi mest vardagslydnad och valpagility, dvs springa mellan hinderstöd, tunnlar och basic handling.

 Men jag frågade en vän vad jag kunde lära honom för trick där han fick tänka, som är möjliga att antingen välja shaping eller luring, och som såklart är anpassat till en valp och inte fysiskt påfrestande. Många av Brun mest kända trick är ju väldigt fysiskt påfrestande men jag kommer inte kunna träna det med Knott förrän nästa år. jag och min vän kom ändå fram till att Knott kan en hel del ändå. Han kan säkert uppemot 20-30 tricks. De flesta väldigt enkla, basic, oflashiga och menlösa. Men han vet minsann hur roligt det är med klickerträning. Att han får bestämma själv vad han ska få belöning för och man kan nästan se på honom hur hjärnkontoret arbetar när han försöker klura ut hur han ska utveckla för att få klicket och godisen.

Filmade ihop en liten trickvideo, där följande tricks finns med:
* Genom
* Stänga skåpsdörrar
* Slalom
* Buga
* Fyra tassar i kartonger av olika storlekar
* Tass på fot-tricket

Det är alltså inga avancerade trick vi lär in, men det är inte grejen utan det kommer sen när han har växt till sig. Målet är att han ska lära sig att tycka att träning är kul genom att det inte ställs några krav och att han ska få tänka själv. Lära sig att vara kreativ, helt enkelt.

Jag kommer också att börja skriva upp alla hans trick i min bullet journal (japp, jag hoppade på trendtåget!) för att lättare få en överblick över det.

fredag 23 mars 2018

Säsongsbaserad mat



Någonting som jag försöker tänka mycket på när det gäller mig själv är att äta mat som passar för årstiden. Inte för att jag är särskilt nyttig av mig (hint: cookie dough is life), men försöker ibland iallafall.

Med hundarna är det lite likadant, har jag märkt. Eftersom hundarna råfodras från grunden, så får de lite vad jag får tag i, och det kan variera väldigt mycket. Och var vi får tag i bero väldigt mycket på årstid. Till hösten ser vi fram emot att kunna ge mycket vilt. Vi köper stora partier som oftast håller sig i över hela hösten och vintern. Det är ett himla jobb med mealpreppande när vi tar hem så stora partier, men det är också väldigt skönt när det är klart och man bara kan ta upp utan att tänka mer på det.

Hösten är alltså den bästa tiden att vara råutfodrare, när jakten är igång och det är rätt lätt att få tag i vilt. Säljgrupperna för råfoder på Facebook brukar vara fulla av erbjudanden. 2016 fick vi tag i hjort och älgkött, och även en drös med rådjursben. Förra året fick vi tag i inte bara älg och hjort, utan även häst. Det var lite spännande med ett helt nytt djurslag för Brownie, som aldrig innan under de tre år han varit råfodrad, har provat på förut. Men Brun älskade det, och så gjorde även Knott. Och vid jul fick vi även erbjudande om linderödssvin, men frysarna var så fulla att vi inte fick plats, något som är lite surt nu när våren kommer och frysarna blir mer och mer tomma. Det hjälper inte att det har kommit in ett litet Knott i huset också, och trots att han är ett litet Knott, så äter han väldigt mycket. Mat är det bästa som finns och sådär. Just nu består deras mat av främst älg, häst, lamm och kyckling. Vi score:ade fyra hela kycklingar för halva priset på affären häromdagen, och jag är väldigt sugen på att slänga till valpen en hel halv (va?) kyckling bara för att se hur kan reagerar. Hundarna är lite bortskämda med färser eller små bitar, men jag försöker tänka på att ge dem hela stycken också. Vilket inte är jättelätt när man har en miniliten Brunhund som väger ungefär 24 gram. Då blir inte bitarna så stora. Eller tja, han väger 5,7 kg och äter 100-150 gram om dagen, men det blir ändå inte stora bitar. Hashtag small dog owner problems.

På min instagram brukade jag lägga upp bilder på Bruns mat och skriva var det var. I början var många äcklade och jag förlorade jättemånga följare, men sedan var det många som var nyfikna och ställde frågor. Nu nyligen blev vår instagram utsedd till en av de bästa råfoderfokuserade kontona av Keep the Tail Wagging. Jättekul! Men som jag tidigare nämnt tidigare har jag inaktiverat min instagram, och planerar inte att börja använda appen igen. Varför kommer jag att ta upp i ett annat blogginlägg ;)

Men jag tycker ändå det är kul att ha de bilderna och kolla på vad de egentligen äter. Vad de flesta inte vet är att deras måltider oftast bara består av muskelkött, ett ben, eller något annat tråkigt icke fotovärt.


Sommar - kycklingvinge, fårkött, kokött, fårnjure, kolever, lammhjärta, ko/gris-färs

Älgkött, hjortkött, rådjursrevben, lammnjure, grislever

Vinter - lammvåm, kycklingvinge, hästkött, kolever, hjortnjure
Side note: lägg inte upp hästkött i RFC-gruppen om du inte vill riskera att bli kallad djurplågare

Vår - griskött, kokött, kycklingvine, gris/ko-färs, blodmjöl

torsdag 22 mars 2018

Omdirigerat fokus vid utfall



Jag är med i en hel drös av hundforum, både på Facebook och utanför. Eller tja, på facebook och på iFokus, finns det ens några andra aktiva hundforum? Vovve är ju stendött sedan länge tillbaka.

I alla fall. På dessa forum är det ett problem som superduperjättevanligt. Jag ser många inlägg om det varjevarje dag. Unghundar som gör utfall. Som skäller hövve av sig. Som man hatar att gå ut med på grund av att man vet hur jobbigt det kommer bli.

Jag hade precis en sådan. För de som inte är bekanta med rasen, så kan jag helt genomärligt avslöja att bergers SKÄLLER. Med versaler. De SKÄLLER massor. Så mycket att en drös välkända bergerägare har skrivit artiklar om det, till exempel HÄR och litegranna omnämns det HÄR. Så det var inte direkt oväntat att när Knott kom upp i 5-6-månadersåldern, började han på han med. Han SKÄLLER på alla människor och alla hundar och ibland på märkliga skyltar eller pulkor. Detta samtidigt som han draaarrr.. I några veckor provade jag med samma metod som jag gjorde med Brownie, det vill säga proppa hans mun full med så mycket godis att han inte kan skälla (inte riktigt så kanske, men ni vet hur skvallerträning fungerar tror jag). Och medan denna metoden fick bort Bruns utfall på promenader, så kunde Knott inte bry sig mindre om mitt fåniga godis. Skälla är mycket roligare.

Bergers är smarta, och för att trivas med en berger så måste man vara smart. Eller åtminstone väldigt påhittig och kreativ själv.

Redan från att Knottet kom hem när han bara var en åttaveckors prickirandig fluffboll, har vi tränat på det viktigaste som finns. Det första och väldigt grundläggande inför så gott som all framtida träning. Nämligen lekträning. Dragkampsdriv. Och det har gett väldigt bra resultat, valpen är TOKIG i sina kampskinn. Det är det bästa som finns. 

Och medan jag inte är en motståndare av ordet "nej" (så länge det används som ett kommando för uppmärksamhet, själv använder jag "kom" eller hans namn för att påkalla uppmärksamhet istället) så tror jag inte på att förbjuda. Jag vet med mig att det inte finns en rimlig möjlighet att Knott ska sluta skälla för att jag skriker eller drar (eller lockar med godis), utan det behövs ett substituerande beteende. Åtminstone i början, för att han ska förstå idén, senare går det att börja ställa krav när hunden redan har förväntan på vad som händer när den ser en människa eller hund eller vad den nu skäller på.


Så vad gör vi? Vi har kul. Vi har så galet tokkul som det bara går. Och galet tokkul, per Knotts definition, är när jag trollar fram ett av hans kampskinn och flyger baklänges för att inbjuda honom till att leka med den. Helt mitt sådära på promenaden. Knottet, som jag nedan nämnt, älskar sina kampskinn mest av allt i världen, blir helt till sig och resten av världen försvinner. Det är jag, han och leken. Ingenting annat existerar i världen. Vill det gå förbi en människa eller barn (barn är hemska enligt Knott) eller slå på stort med en stor barnfamilj eller till och med en förskoleklass på utflykt, så utropar Knott "WHO CARES?" och fortsätter sedan kampa av hjärtats lust.

Första gången jag provade, vilket var förra veckan, började jag nästan få tårar av glädje över att veta att jag hittat början till att få kontroll över hans skällande. Ett beteende jag kan byta ut mot skällandet, eller kan bryta med om jag ser att han tenderar att skälla. Och med risk för att låta som någon plastig reklamröst från en Tvinsreklam, kan jag helt sant säga: vi såg tydliga resultat efter första gången vi provade. Score!

Egentligen tänker jag denna träningen mer som att träna på att bibehålla fokus vid störningar än vad jag tänker på att få honom att sluta skälla. Men det är en Win-Win situation, helt klart.

Något vi har lekt de senaste dagarna är att han även har fått bära leksaken i munnen i korta sträckor under promenaden. Det är så himla kul att se hur fokuserad han är på sin uppgift, och folks miner när de ser honom trippa så stolt med leksaken i munnen. Jag kan bara tänka att det inte kommer bli något problem med bärande av föremål-momentet när vi debuterar i rallylydnad till sommaren/hösten!

Utöver de spontana powerlekarna så kör vi en del annat kul på koppelpromenaderna. Enkel dog parkour har blivit en favorit hos Knott. Han ska numera upp på varenda snöhög han ser. Där kan han sedan stå och spana på personer som går förbi, nyfiket men utan att skälla (börjar han skälla dyker leksaken upp, och då finns det inga fler människor i världen än jag). Han tycker också att det är himla tokroligt att på-a träd, dvs ta upp framtassarna på dem och stå och posera som en och annan fotomodell.

Vårt största mål med promenaderna är alltså att det ska vara superroligt varje gång, istället för vanliga, masiga promenader där man bara går rakt fram. Det ska hända spontana saker, och han vet att om han spontant söker kontakt med mig blir det också tokroligt.

Nu blev detta ett mycket längre inlägg än vad jag hade tänkt, men jag hoppas att kanske någon blir inspirerad med att prova med sina unghundar.

Random utfyllnadsbild från tidigare i veckan för att han är gullig.

tisdag 20 mars 2018

Knott kan själv!


Knottbarnet är min första valp. Eller tja, det är inte hela sanningen, Brun kom in i mitt liv när jag var nio år, men vid det laget slängde jag över ansvaret på mamma när han han var allmänt jobbig och tuggade sönder hela mitt rum, sådär som valpar ibland får för sig att göra. Så tja, tjo, jo, Knott är min första egna valp som jag har ansvar över. Han är väldigt mycket valp. Han har många tänder. Han har väldigt många långa ben. Han är också väldigt, väldigt smart.

Min mamma är ofta på mig och påminner mig om när jag skulle börja skolan varpå jag sa "Jag behöver inte gå i skolan, jag kan redan allt man behöver veta". Kan själv-åldern. Kan allt-åldern. Och sådan herre sådan hund, eller mer könsneutralt sådan hen sådan hunn (?), nu är Knottet där också. Han kan ALLT själv. Behöver ingen hjälp alls. Inte alls näpp. Självständig som få.

Ett exempel där detta yttrar sig är när vi ska klippa klorna. Vi har vår lilla ritual där jag sätter på ljud, antingen en ljudbok eller en Ed Sheeran eller Tóghta Anocht. Så ber jag honom att lägga sig i knät för att tokgosa. Tokgosigt, tycker han. Men så ser det ut ungefär såhär:
"Hallå Knott, nu ska jag peta på dina tassar lite."
"Pet hit och pet dit, gör du det om du tycker det är så kul." så blundar han och tokgosar sådär som bara små Knott kan tokgosa. Men så tar jag fram kloklipparen, hela tiden mumlandes om hur han är det finaste och bästaste Knottet jag känner (inte för att jag känner några andra knott, men det behöver han inte veta. Det man inte vet har man inte ont av och sådär, ni vet.). Då är det inte lika kul, men jag fortsätter att tokgosa, och tokgos är tokgosigt så han ligger kvar. 
"Om du ligger still och duktigt så får du massa godis och tokgos sen" säger jag lugnt men med lite förväntan i rösten.
"Kan själv!" fnyser Knott och krånglar. Jag börjar klia magen och han blir lugn.
Men så plötsligt flyger en baktass upp i ansiktet på honom.
"Jag. Kan. Själv!" mumlar han igen samtidigt som han börjar tugga på klorna på sin ena baktass.
"Jahajadu, du kan själv? Då kan jag gå då så har du perfekta klor om några minuter?" säger jag sarkastiskt till honom.
"JAPP!" Tjoar han glatt, släpper sin baktass och gör sig redo för att gå.
"Meen.. Kan jag lita på det?" frågar jag menande igen.
"Jappsolut, jag sköter det här. Jag kan själv faktiskt nu när du gjort det så många gånger!" säger han och börjar tugga på sin klo igen, som för att demonstrera hur mycket han kan helt själv. Men till slut kommer vi överens om att det är bäst att jag sköter kloklipperiet. Det blir mer tokgos och godisbitar då. Och sånt är jätteviktigt.

Det som är mest kul är att han blir så avslappnad under gosstunden, det är aldrig direkt svårt att klippa klorna på honom. Det är bara det att han för för sig att han kan själv ibland.


Ett annat exempel är när vi är ute och går. Ut och gå måste man göra, och det är något av det tjohooroligaste som Knottvalpen vet. Det konstigaste är bara att när man ska springa runt och tjohooa och rulla sig i snön och skälla på allt och vara på alla ställen samtidigt, så tar det ibland plötsligt stopp mitt när man springer. Sånt där koppel. Sjukt onödigt, om du frågar valpen. Men så fick han en snilleblixt. Om han själv håller i kopplet, så kan han gå precis där han vill. Supersmart! Själv är jag inte lika övertygad så jag försöka hålla en mogen konversation med honom, som brukar bli något i den här stilen:
"TITTA jag kan bära kopplet SJÄLV" utbrister Knott superglatt och stolt över sig själv och försöker slita det ur handen på mig.
"Aah men jag kan faktiskt hålla kopplet.." Tvekar jag
"KAN SJÄLV. Jättemycket kan själv" tjohooar han lite högre och mer övertygande. Mer övertygande i hans huvud i alla fall, jag köper det inte lika lätt som han tror, tyvärr.
"Ja men jo, om jag håller kopplet och du går fint får du godis?" försöker jag så pedagogiskt jag bara kan, men valpen bara fnyser.
"Det blir inte kul då..." Och så tar han kopplet i mun och rullar runt i en snöhög. Hm..



Ett tredje exempel, när jag väl är igång. Det är nämligen så att Knott är supersjälvständig på alla sätt som finns. Extra jättemycket självständig när det gäller mat. Mat är faktiskt det bästa som finns. Så är det bara. 
Han är inte alls kräsen, den där.
Om än otålig.
Visst ska han ha lite klapp på axeln (eller helst kli på rumpan. Rumpkli är det bästa som finns!) för att han sitter fin när jag ställer ner matskålen, men vad man inte märker om man inte tittar noga, är hur slug han är. 

Liksom.

Triviafråga:
Vet ni vad som händer om man vänder bort huvudet en halv millisekund när man förbereder hundmat?
Svar: Det är två stora Knottlabbar på köksbänken. 

Och ibland, bara ibland, händer det att maten hamnar på golvet, utan att jag ställer den där.
"Kan själv!" utbrister valpen då alldeles förnöjt och viftar med hela kroppen samtidigt som han tuggar i sig maten som han hällt ut över hela golvet. 

Nåja, det är tur att kan är duktig på att slicka golvet kliniskt rent, det lägger han mycket tid på att få det så noggrant som möjligt. Jag befarar bara för att han ska lära sig att öppna frysarna själv också...

Tänk om alla valpar vore så självständiga som Knott är. Då skulle livet vara helt fantastiskt, i alla fall enligt honom. Jag tycker allra mest bara att det är tur att han är söt.  

söndag 18 mars 2018

Bra saker

























1. Hemgjord cookie dough

2. Lady Midnight

3. Poil long-valpar i åldern 2-4 månader som är både fula och sjukt söta på en och samma gång

4. Lättsaltade chips

5. Att temperaturen visade +15 idag. Hur mycket sanning det låg i det vet jag inte men termometern tänker positivt så då gör jag det också

6. Denna bilden jag hittade i min mobil på världens sötaste lilla poil long

























7. Brownies päls

8. 13th Doctor

9. Colts koppelträning

10. Brownies lekbuffande när han är busig

11. Listor

12. Tóghta Anocht

13. Att Colt börjar bli fluffigare och ser mer ut som en riktig berger och börjar bli SÅ SJUKT SNYGG

14. Mandelmjölk

15. Colts knäppgalna smajl när han vet att han ska få tjohooa tunneltokigheter och andra agilitylekar


Denna helgen började dåligt. Och sen fortsatte den dåligt lite till. Men det är tråkigt att fokusera på tråkiga saker, därför har jag istället skrivit en lista på bra saker. Bra saker är bättre än tråkiga saker.



















lördag 10 mars 2018

Fredagsagility i hundhallen



Det finns en anledning att den där Knottvalpen heter Always Loaded i papprena. Han är alltid taggad på träning, så himla underbart! Igår var vi och tränade i den nya lokala hundhallen för första gången, men det lär verkligen inte bli den sista! Så fräsch och trevlig hall, är så glad att det äntligen finns en som ligger nära så att man kan träna på kvällar.

Både Brun och Knottungen var med för att köra lite agility. Knott fick hälsa och bekanta sig med tunnlar, något han inte gjort sedan han var sex veckor gammal hemma hos uppfödaren (såvitt jag vet är alla valpar i kullen är tänka agilityhundar, så det börjades i tid haha). Och jo, ja, vad ska man säga? MIN VALP ÄR FANTASTISK. Har ni märkt att det har blivit rätt mycket versaler i mina inlägg de senaste tiden? Knott är väldigt mycket så. Versaler. STORA bokstäver. MYCKET. Och han är HELT FANTASTISK. Han tyckte inte ens tunneln var konstig, utan det var mer "Jaha, ska jag gå här? Jamen då går jag igenom här då OMG LEKSAK TJOHOO". Och så lade Valpknottet till tunnlar på sin ständigt växande lista av saker som är det bästa som finns. I varje tunnelutgång finns leksaker och leksaker är det bästa som finns, alltså är tunnlar det bästa som finns. Helt logisk Knottlogik sådära. Tjohoo ju. Tog inte mer än två, tre försök innan jag kunde skicka honom utan att ha en hjälpperson med leksak i andra änden (leksaken dök magiskt upp ändå jag jag sprang fram ju).

Så tunnlarna var något nytt, men runda-hinderstödsleken är han väl bekant med (älskar att det inte blir rött under när jag skriver det. Ungefär som att alla människor leker runda-hinderstödslekar på sin fritid, helt normalt.). Hemma i trädgården är snön så hårt packad att det går att ställa upp våra gamla trogna rustaslalompinnar, så de har vi (eller mest bara Knott) rundat en hel det. Det är det bästa som finns. Där kände han sig mer hemma med att runda de riktiga hinderstöden även om de var lite annorlunda från pinnarna hemma. Jag är helt nybörjare i agility, jag kan inte alla termer och tekniken och allt avancerat agilitysnack, men förhoppningsvis lär jag mig med tiden. Tyvärr har jag inte lyckats få igång treat-and-trainern, jag och teknik går inte ihop sådär jättebra. Men jag hoppas att jag löst det så jag kan ta med den nästa gång och träna självständighet. Idag fick han som sagt främst bekanta sig med tunnlar, men vi tränade också lite tighta svängar, som syns på bilden nedan. Han fick också träna passivitet medan jag körde med Brownie, någonting som han inte alls tycker är kul, men efter en stund förstod han att lugna ner sig.

För ja, Brun var också med, förstås. Han har inte sett en riktig agilityplan sedan 2015, om jag minns rätt. Hans agility är minst sagt rostig, men han fick springa lite för kuls skull, och kul hade han! Han blev dock något konfunderad när jag ropade hopp, men hoppbommen låg på marken. Smart som han är kom han på den perfekta lösningen: han hoppade över hinderstödet istället! Smarta, korkade lilla tokhund! Men det var faktiskt helt fantastiskt underbart att se hur han tände till efter ett litet tag, särskilt i slalomen som är hans favorithinder. Trots snart tio år kan han minsann springa.




onsdag 7 mars 2018

"Det räcker nu!" sa Brun och blinkade irriterat bort snön ur ögonen


Vi svenskar har ju alltid internationellt sett varit lite sådär halvmärkligt intresserade av att ALLTID prata om vädret. Eller ja, snarare klaga på vädret. Oavsett vilket väder det är. Själv försöker jag alltid göra det bästa av situationen. Då kan man bestämma att det bästa av situationen är att ägna dagen i sängen med en skål popcorn och något mysigt te, helst något murrigt (kan te vara murrigt? är det ens ett ord? jag vet inte), mysigt te som rooibos eller masala chai. 

Vissa vinterdagar kan man spendera ute i skogen, helhärligt sådär. Vår närmsta skog ligger ungefär 200 meter från huset, så det är hur smidigt som helst att bara gå dit och spendera en halvtimme. Eller en timme. Eller två timmar. Eller okej, två timmar är lite lång tid att vara i den lilla lilla Lillaskogen, men då har vi Storaskogen ca. 500 meter ifrån huset istället. 

Så vi gick dit, till Lillaskogen, Brun och Knott och jag. Kameran fick också följa med, jag ville fotografera nya bilder på Brownie i bandanan vi fick i ett samarbete i höstas. Men så när jag släppte lös hundarna att tjohoa bäst de ville, så hade olika reaktioner. 
"TJOHOO" tjohooade Knott och for iväg som en kanonkula, några meter tills han var tvungen att kolla om jag hängde med. 
"Håll dig nära. Du får tjohoa, men tjohoa nära" sa jag till honom när vi började gå på den lilla stigen. Några hundra meter in gör vi en avstickare för att plumsa lite snö och sådant trevligt. 
"TJOHOO SNÖPLUMS" tjohooade Knott och dök huvve före i snön, simmade och ålade sig lika ivrigt som ett barn som ska ta sina första simborgarmärken. Någon som inte var lika road, var den där Bruna.
"Men usch, snöplums" suckade Brun med en tillgjort betoning på andra ordet. 
"Jättekul!" svarade jag och försökte låta lika entusiastisk, även om det troligtvis inte var så övertygande. Helt sanningsenligt så är jag rätt trött på snön jag med, men det behöver inte han veta. 
"Fjanteri" suckade Brun igen när han satte sig på en stubbe och iakttog Knott som var i full färd med att springa runt med pinnar och dyka i snön och tjohooa. 

"Meen.. Om du poserar så jag kan fota och du får godis?" sa jag och viftade med systerkameran. Hans öron for upp igen, godis är ju rätt angenämt och sådär ju. Faktiskt. Först fotade jag honom på stubben, men eftersom det var massor av småkvistar i vägen bad jag honom att sätta sig på stigen, där han satt jättefint, sådär fint som bara Brunhundar kan sitta. Det tog inte en lång stund, några sekunder tops, innan han blängde på mig. 
"Meh, snö i ögona" sa han ganska väldigt fort, men satt kvar. Jag tryckte in några godisar i hans mun och han satt kvar. Godis är rätt angenämt och sådär ju. Så jag gjorde mig beredd för att fota igen, varpå han fortsätter klaga.
"Snöö i ögonaa" 
"Bara liite till" viskade jag samtidigt som jag gjorde ljud och viftade med armarna för att få honom intresserad.
"Det räcker nu!" sa Brun och blinkade irriterat bort snön ut ögonen, reste på sig och spatserade iväg för att nosa på en halvt översnöad blåbärsplanta. Nu var det min tur att sucka. Tydligen suckade jag så högt att det kom fram ett litet Knott. Bara för att checka sådär, så som han ofta gör. Så försvann han igen. När hela välden är täckt av snö så är hela världen en lekplats. Och som tidigare konstaterat så är Knott rätt så bra på att tjohooa, hans krav är inte så stora. Men på Brownies begäran så gav vi oss hem ganska snabbt, och inga bilder blev det med bandanan denna gången.. 

Inte jättesmickrande pose, Brun, men okej